Assistentbloggen

Det här inlägget har varit jättesvårt att skriva. Faktiskt har jag hållit på i flera veckor. Problemet har varit att jag inte vetat exakt vad det är jag vill få fram och ha sagt. Alla mina inlägg fyller ett syfte. Jag kanske delar med mig av olika tips eller tar upp aktuella ämnen med mera. Men när jag började skriva det här blev det mest pladder. Googlingar visade dessutom att det jag ville skriva om faktiskt rent ut sagt var fel. Jag insåg att mina egna fördomar kom ivägen och bubblade upp till ytan.

Mina fördomar är ointressanta och inget jag tänker fördjupa mig i. Däremot vill jag ta upp en intressant aspekt i detta yrke som kom fram när jag gjordes min research. I rapporten från socialstyrelsen ”Personlig assistans som yrke” från 2007 tar man upp det här med yrkeskompentens och det faktum att det inte finns några krav på en formell utbildning för att arbeta som assistent. Det finns assistentutbildningar på vissa folkhögskolor, gymnasier och utbildningsföretag men det finns ett motstånd. Motståndet har sin grund i brukarens självbestämmande rätt och det finns en rädsla att en utbildning kan komma i vägen för detta på grund av att assistenten kommer in med förutbedtämd uppfattning om hur arbetet ska skötas.

Många arbetar tillfälligt som assistenter medan de utbildar sig eller medan de söker jobb efter de avklarat sina utbildningar. Så det är ett yrke inom vilket man kan hitta många högutbildade. Enligt statistiska centralbyrån är en högutbildad person någon som har en eftergymnasial utbildning (vid högskola eller universitet) på minst 3 år. Probelemet är bara att vi har många högutbildad men där utbildningen i huvudsak inriktar sig mot ett annat område…Jag undrar hur detta påverkar yrket och kvaliteten på service? Det blir ju konstigt när de anställda inte identifierar sig med yrket.