Assistentbloggen

Att vara personlig assistent innebär ett stort ansvar. En person lägger i princip hela sitt liv i dina händer. Ibland kanske du jobbar med en familjemedlem men i de flesta fall jobbar du i en för dig okänd familj som du inte har några familjära kopplingar till. Det här innebär ju en press både på familjen som måste lära sig leva med främlingar nära inpå vardagen hela tiden. Det innebär också en press på dig som assistent att utföra ditt jobb utan att störa familjens rutiner, i princip ska du vara onsynlig. 

 

Det är intressant hur arbetet som personlig assistent påverkas av samhället och kulturella värderingar. Ta Sverige till exempel. Här värderas utbildning oerhört högt, men inte vilken utbildningen eller kuskap som helst. Det finns vissa kunskaper som värderas högre än andra. Traditionellt sett har teoretiska ämnen som till exempel matematik högre status än yrkesämnen som till omvårdnad. Här är det viktigt att skilja på medicin och omvårdnad. Vi ger ju per automatik en läkare mycket högre status än en personlig assistent. I den nya läroplanen från 2011 talar man om det livslånga lärandet och det finns en förväntan på dig som svensk medborgare att du ska läsa på högskola eller universitet. Den förväntan signaleras från politiskt håll, i media, från skolan och inte minst från föräldrarna i väldigt många fall.

 

Detta gör ju så klart att yrken som egentligen inte kräver en specifik utbildning inte anses riktigt rumsrena. Betyder det att man inte behöver komma med några förkunskaper alls som personlig assistent. Nej det gör det faktiskt inte. Jag har pratat om det här i tidigare inlägg. Det finns massor av kunskaper du behöver ha med dig som du lär dig både i grundskolan och på högskola/universitet. Du måste ha god förmåga att kommunicera olika språk, du måste ha kunskaper i matematik, skrivning, läsning, samhällsorienterande ämnen osv osv. Däremot kan det vara så att man inte behöver ha gått en specifik utbildning inom ett område för att klara av uppgiften. Och det är väl egentligen här det skär sig. För utbildningar i Sverige inriktar sig mot att jobba inom ett specifikt yrkesområde eller yrke. Läser man husdjursvetenskap förväntar man sig att jobba inom lantbruket, läser man läkarprogrammet förväntar man sig att jobba som läkare.

 

Fördelen i Sverige är att vi å andra sidan inte har samma starka religiösa värderingar och stigmatisering av funktionshinder eller psykisk ohälsa. I andra kulturer kan det innebära ett stort problem för en familj om det föds ett barn med något funktionshinder. Det finns massor av litteratur inom detta område. Jag har dessutom själv upplevt det på nära håll när jag jobbade med ett hästterapicenter i Indien. Å andra sidan är den västerländska kulturen väldigt individualiserad och det finns ett starkt motstånd mot att ta hand om familjemedlemmar i behov av vård och omsorg, det är uppgifter man lämnar bort till utomstående. I många andra kulturer tar familjen till exempel hand om sina äldre medan vi bygger äldreboenden.

 

Det är intressant att se vilka motsättningar som finns inom olika kulturer. I den västerländska kulturen erkänner vi personer i behov av vård och omsorg men vill helst att någon annan tar hand om dem. I asiatiska kulturer vill man helst inte kännas vid personer som på något sätt kan reflektera, som de ser det, negativt på familjen samtidigt som det finns mycket starka familjeband och där man tar hand om varandra. 

 

Det här gör det intressant att jobba tillsammans med personer från andra kulturer. Det blir ett spännande forum för utbyte av tankar och idéer.