The shining
Så för en tid sedan åkte min brukare med familj till Högbobruk. På vintrarna finns där fina skidleder och mindre backar och den snöfria säsongen finns trevliga cykelvägar. Det är ett mycket trevligt ställe som jag starkt kan rekommendera och det är rulle vänligt.

Nu till min senaste upplevelse där…Så familjen bor på hotellet och jag på vandrarhemmet fem minuter bort. Perfekt gångavstånd. Vandrarhemmet har tidigare varit en gammal skola. På helger brukar det tydligen vara fullbelagt och från mitten av november även vardagar. Men vi var där mitt i veckan innan högsäsongen dragit igång och vandrahemmet var tystare än graven. I hela stora skolbyggnaden var det bara lilla jag.
Till historien hör att jag är utrustad med en omåttligt stor portion fantasi vilket också betyder att jag är mörkrädd…japp 33 år och mörkrädd så där nu var det sagt. Så där är jag alltså själv…i skolan…i mörkret. För att komma till köket från mitt rum var jag tvungen att gå en snirklig väg ned till nedre botten. Hur många mörka trappor och hörn kan det finnas i ett hus?… Och till köket måste jag eftersom jag alltid är vrålhungrig i slutet av ett 13 timmars pass.
Jag går inte runt ett enda hörn utan att tända lampan. Jag undviker strängt att titta ut genom fönstrena eftersom jag är övertygad om jag kommer se någon kika in. Snett emot ingången till köket fanns en toalett där dörren stod lite på glänt. Jag kände paniken komma krypande båda kvällarna jag var tvungen att se den glipan. Jag såg framför mig hur den sakta blev större och större. Båda kvällarna när jag var klar och skulle gå tillbaka till rummet fick jag tvinga mig själva att gå och inte springa…att springa skulle bara ökat på paniken ytterligare.
När jag pratade med min chef dagen efter den sista kvällen så sa hon att …ja när du berättade om den tomma byggnaden första gången tänkte jag direkt på the shining men jag sa ingenting…aaahhhhrrrgggg. Den tanken hade inte ens slagit mig. Nästa gång jag bor på ett tomt vandrahem kommer the shining vara med mig hela tiden.