Assistentbloggen

Jag läste just en mycket välskriven artikel om betyg och bedömning av elever i behov av specialpedagogiska insatser. Bland annat säger de så här:

"– Ofta handlar det om att läraren inte klarar av att bedöma hur hen ska anpassa sina uppgifter till eleven. Jag tror man skulle få färre F om rektorn var strängare. Om rektorn krävde in grundlig dokumentation som visar hur läraren anpassat undervisningen och hur det särskilda stödet fungerat för varje elev hen vill ge F, säger Wern Palmius."

Jag förstår ärligt talat inte varför det ska vara så otroligt svårt att förstå detta. Jag har själv jobbat som lärare och haft klasser med elever med många olika diagnoser. Jag hade ett tätt samarbete med skolans specialpedagog och vi utarbetade olika typer av undervisning utifrån omständigheterna. Jag kunde inte komma undan med att inte ens försöka, och tro mig vi hade åtgärdsprogram så det hette duga. Visst satte jag F men oftast rörde det elever utan diagnoser och som jag knappt ens sett under terminen trots massor av insatser. 

På senare tid har jag märkt att det finns en skillnad mellan grundskolan och gymnasiet efter att jobbat i båda, dels som anställd lärare dels som vikarie i en vikariepool. I grundskolan verkar man mycket oftare komma undan med att inte erbjuda anpassad undervisning och strunta i åtgärdsprogram. 

Vad beror detta på? Kan det vara så illa att det beror på elever i grundskolan inte ställer egna krav utan är utlämnade till de vuxnas nycker? Vad tragiskt i sådanafall. När vi nu i Sverige kommit överens om att alla ska ha tillgång till en utbildning av kvalitet så måste alla jobba mot det målet på alla nivåer från myndighetsnivå till huvudmän, rektorer, lärare, elever och föräldrar. 

http://www.specialnest.se/skola/ett-f-handlar-inte-om-eleven-det-beror-pa-lararen